Ålands Orgelfestival r.f.
Vi firar 50 års jubileum 2025
Våra musikers hälsningar och minnen.
Vi presenterar här våra musikers hälsningar samt hågkomster från 50 festivalsomrar!
Kaj Sandholm får inleda:
Här hittar du hela den spännande
intervjun med Kaj c. 37min: https://my.hidrive.com/lnk/IfCH3bbeu
Här en kortad version:
Gunnar Idenstam
Jag spelade första gången under Ålands Orgelfestival typ 1986 eller -87. Det var i Finström och jag minns att jag spelade Buxtehude. Det var på den tiden när jag fortfarande spelade Buxtehude! Det var alltså väldigt länge sedan…. Jag kommer ihåg den trivsamma gamla vita kyrkan, den lilla mekaniska orgeln framme i koret och en varm och stor publik en vacker sommarkväll. Min mamma och hennes väninna hade åkt från Uppsala för att höra konserten. Dagen därpå hyrde vi cyklar och cyklade till en liten sjö, eller snarare damm, där man kunde fiska regnbåge. Eftersom jag älskar både att fiska och att spisa fisk så hyrde jag en spöstump och kastade i. Fisken stod så tätt (stackarna) att det högg nästan på en gång. Glad i hågen drog jag upp den fina fisken och avlivade den. Men sedan…. jag tyckte så synd om fisken. Det kändes inte rätt, det var ju snarare slakt än sportfiske…. Och jag ångrade mig så och blev väldigt nedstämd. Fisken frystes in och fick åka båt med mig och inte förrän jag hade tillagat den kändes det lite bättre. Den var väldigt god, och jag sände den en tacksam tanke!
Tack för fint ordnad festival i vacker natur och nära underbara stränder!
Gunnar Idenstam
konsertorganist, tonsättare och folkmusiker. Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien
Lothar Mohn
När Kaj Sandholm var 38 år och jag 28 träffades vi, det var 1982 - sedan dess har vi varit så goda vänner att jag har varit på Åland minst 15 gånger, sommar som vinter, ensam, med familjen och till slut också med körer.
Inledningsvis deltog jag i en körvecka i Lemböte som anordnades av ”International Working Group for Music” under ledning av professor Martin Hopfmüller. Jag hade träffat professorn ett år tidigare i Sydtyrolen på ett annat körläger och lyckades övertyga mina studiekamrater att följa med mig till Åland för en ny körvecka.
Det var i det ögonblicket jag blev smittad av Åland.
Jag var så entusiastisk att jag deltog i en Heinrich Schütz-vecka på Lemböte året därpå. Resultatet av denna arbetsperiod presenterades för en intresserad publik på Föglö, Sund och Kumlinge den 1-3 juli 1983.
År 1982 blev jag direkt efter studierna utnämnd till distriktskantor i Melle. Efter en lång tids förberedelser kunde jag 1988 resa med min kör till Ålands Orgelfestival och där framträda den 26 juni (Saltvik) och den 1 juli (Lemland). Jag minns fortfarande Flor Peeters ”Missa in honorem Sancti Josephi op. 21” mycket väl.
Redan då stod det klart att Kaj hade en omisskännlig förmåga som initiativtagare och organisatör av orgelfestivalen, för vilken artister och lyssnare är honom tacksamma varje år!
År 1991 blev jag kyrkomusiker i Hannover. Samma år gifte vi oss - bland gästerna fanns Karin och Kaj Sandholm, som också spelade orgel på bröllopet. Bara två år senare var jag tillbaka på Åland med min nya kör, Kantorei St Johannis från Hannover, men denna gång på hösten. Än idag, 32 år senare, talar körmedlemmarna varmt om Åland och om kantorsfamiljen Sandholms gästfrihet.
Sommaren 2023 besökte jag och min fru Åland för sista gången med konserter på Brändö och i Kumlinge. Det var inte vårt sista besök! TACK Karin & Kaj för allt!!!
Klipp ur Ålandstidningen 1989 om Ålands orglar text: Jan-Ole Lönnblad
Borde vi ordna ett orgelbesök?
Musikläraren Kalliope Grammenau tar sina elever på utflykt till kyrkorummets instrument.
Barn älskar att spela på musikinstrument – den vibrerande instrumentkroppen, klangen som svänger i luften, musikens hjärtpuls, den gemensamma lyhördheten, uppmärksamheten, samtidigheten – de kan spela länge, länge, byta instrument, spela i lag!
På Åland får barnen möjlighet att ”prova på” många olika instrument. Ålands Musikinstitut besöker skolorna regelbundet, och bjuder också in till öppet hus varje vår, Sällskapet Bel Canto Åland håller dörren öppen för stora och små (och där finns förresten också orgel och orgelpedagog), och i skolorna finns alltid slagverk, blås- och stränginstrument tillgängliga.
Det vi saknar är en stor orgel.
I en av mina skolor såg en pojke till att skolans gamla tramporgel, som i åratal hade stått övergiven i skolkorridoren, flyttades till det pyttelilla utrymmet bredvid dörren till musikrummet. Alla i klassen hjälptes åt med flytten.
Nästan framme vid det lilla utrymmet där orgeln skulle stå, öppnade barnen orgelns baksida, tittade in, funderade på mekaniken och upptäckte, med upphetsad förtjusning, bälgen! De dammade av allt som gick att damma av, gjorde en snabb planering på en kommande restaurering samt satte tillbaka, noggrant, träskivan som dolde härligheten. Så rullade vi in orgeln på dess nya plats invid musikrummet, och pojken satte sig på en pall och började spela. Snart satt det två barn på den provisoriska orgelpallen, resten tog fram klangspel, tamburiner, cymbaler, gitarrer och annat som ”passar”, och föll in i spelet en efter en, lyhört och samspelt, med ”rättvisa” byten vid orgeln.
Pojken säger att det finns två tramporglar till på skolan. Om vi tar bara en tramporgel till så kan vi ställa de båda orglarna rygg mot rygg, och då kan man spela fyra barn samtidigt.
Vi har inte en stor orgel i skolan, men alla skolor på Åland hittar en stor orgel i sina byars kyrkorum. Det vet barnen för där har de varit på dop och konfirmation och bröllop, och de vet vad man gör vid dopfunten, och de vet att psalmbokens tunna sidor nästan går att se igenom, och några har till och med sjungit en solosång på dop, men ingen har spelat på en stor orgel.
Borde vi ordna ett orgelbesök? ”Mina” skolor, Eckerö, Näfsby, och Södersunda skolor, har Sankt Lars, Sankta Katarina och Sankt Olofs kyrkor som grannar, det är väl bara att knacka på och be om att få spela! Kantor Eva-Helena och Kantor Kjell var genast med på den tanken! Ett 45 minuters besök planerades, alla i årskurs fyra förbereddes för orgelbesöker, det blev fyra besök, ungefär tio tioåringar per besök.
Vi hälsar på kantor Eva-Helena och den stora orgeln i Jomala
Södersunda skolas tioåringar fick besöka orgeln i ”sin” kyrka, Sankt Olof i Jomala. Kantor Eva-Helena hälsade oss välkomna vid dörren och presenterade sedan den stora orgeln på orgelläktaren. Barnen fick lyssna på berättelser ur orgelns flertusenåriga historia, och de fick höra hur olika orgelpipor kan låta, den allra minsta som vore den en fågel, och den allra största som vore den djup, dov åska i mörk natt.
Eva-Helena visade oss en orgelpipa som hon hade tagit ut i fria luften, hon hade den i handen och lyfte pipan högt så att vi alla kunde se den. Den liknar ju en blockflöjt, tyckte barnen, och tänka sig, två tusen, hade Eva-Helena sagt, två tusen flöjter tillsammans i den stora orgeln!
Eva-Helena är bra på orgel, hon låter Bach dåna i valven, hans Toccata och Fuga i d-moll kände barnen genast igen, de satt och hoppade i stolarna av förtjusning, tittade på varandra, sa ”de spelar den överallt, man hör den hel tiden!” (de skulle bara veta att rummet de sitter i har inrymt Europas kulturarv i 800 år, utan avbrott, och fortsätter att göra så... dvs ”spelar den över allt”, ”hela tiden”).
Det bästa var ändå att få titta in i orgelns innandöme och se de allra minsta orgelpiporna och de allra största. Man får inte känna på dem med fingrarna, sa Eva-Helena, fingertopparna lämnar avtryck, och det är inte bra för piporna. Man kan lyssna på luften när den kommer in i dem, och ut, sa barnen.
När alla har tittat in i orgeln är det äntligen dags att få spela! I tur och ordning, två och två, sätter sig barnen med händerna på manualerna och fötterna på pedalerna, med många register utdragna, fyra fötter och fyra händer spelar samtidigt – mycket musik! Man måste nu lyssna på varandra, spela samtidigt. Ivern svämmar över och när barnen har spelat klart vill de ställa sig i turordning igen för att spela en omgång till... under väntetiden får en xylofon vid orgelläktarens ingång tjäna som tangentinstrument, den har en vacker ton.
Vi sjöng också, som en kör. Stroferna i ”Sommarpsalm från Åland” ville vi ha starkare och starkare för varje strof. Det gick Eva-Helena med på och spelade så starkt på slutet att vi måste ta i ordentligt med magmusklerna för att sjunga oss riktigt högt upp i valven, över orgeln, och hålla ut ända fram till ordet ”bud”.
Fyrtiofem minuter tog snabbt slut, men det var spännande saker vi gjorde, och en avskedsgåva fick vi också, en liten orgelpåse, choklad var det. Tack Orgeln! Tack Eva-Helena!
Vi hälsar på kantor Kjell och den stora orgeln i Hammarland
Barnen från Eckerö och Näfsby skola fick hälsa på Ålands nyaste orgel – den stora orgeln i Sankta Katarina kyrka i Hammarland. Kantor Kjell välkomnade oss, och sedan fick vi gå nästan ända fram till altaret, för att där vända oss om och titta upp mot orgelläktaren så att vi tydligt kunde se och beundra den nya orgeln i all dess prakt. Orgeln är instrumentens drottning, sa Kjell. Och vi lyssnade till historien om den nya orgeln med de tusen orgelpiporna. En del av piporna är mycket gamla, och mycket fina, sa Kjell, de var sådana som Vöråborna hade sparat länge, i mer än hundra år, och som Hammarlandsborna sen fick köpa när de skulle bygga en ny orgel i sin kyrka.
Så gick vi uppför trappan till orgelläktaren, vad högt upp, sa barnen när de tittade ner över kanten och såg platsen där vi nyss hade stått... och, nej, så nära kanten får man inte vara.
Kjell visade os den nya orgeln. Vi gick runt orgelns yttre väggar där det här och var finns öppningar så att man kan titta in i orgeln och se till orgelpiporna, det ska vara lätt att nå piporna om man behöver justera något, sa Kjell. På orgelns ena sida finns en liten dörr, högre upp, in till ett öppet utrymme som man kan krypa in i om orgeln behöver lagas eller underhållas – så fint det är ordna, man kan nästan lägga sig där inne och vila en stund. Orgeln är så fint byggd också, sa barnen, stor som en sommarstuga.
Vid sidan om orgeln har bälgen sin plats. Det är en stor bälg, inte som den lilla bälgen som vi har i tramporgeln, den här är verkligen stor, hög, och med gigantiska orgeltrampor, ett helt barn kan ställa sig på bara den ena!
Det är dags att spela på den nya orgeln, Kjell börjar, och nu fylls rummet av olika instrumentljud, inte orgel, än är det trumpet, än är det fagott, än är det cello, det finns inget slut på alla de ljud som man kan göra på den stora orgeln, och pedalerna ser ut som pianots tangenter, snart blir det vår tur att spela, tänker barnen. Men, nej, Kjell stänger av all elektricitet så att bälgen till sist faller ihop och orgeln slutar ljuda. Det hörs ingenting i kyrkan med de tjocka väggarna. Nu måste barnen ställa sig på orgeltramporna med hela sin tyngd och kraft för att få in luft i bälgen. Alla vill vara orgeltrampare, bälgen växer hög och orgeln börjar ljuda, barnen turas om att trampa och vill alls inte sluta, det hela tar så lång tid att Kjell ändrar taktart och får vals i fingrarna, och de barn som väntar på ännu en tramptur tar genast tag i varandra i en svängom på orgelläktaren.
Så är det äntligen dags att få spela på den stora orgeln. I turordning, två och två, spelar barnen fritt, och med stort allvar, på manualerna och på pedalerna, fyra händer och fyra fötter. Och barnen lyssnar, de spelar samstämt så vackra, atonala klanger, hela kyrkan ljuder i valven. Som filmmusik, tycker Kjell.
Vi tog med våra blockflöjter, vi vill spela med orgeln, för det passar, tycker barnen. Också prästen Mari tittar in, hon har sin klarinett med sig, den passar också, vi spelar, nu rör sig väggar och valv på riktigt!
Vårt orgelbesök avslutas med Sommarpsalm från Åland, vi sjunger som i kör, Kjell spelar på orgeln, vi sjunger fint, sa Kjell. En liten godispåse var orgelns avskedsgåva till oss. Tack Orgeln! Tack, Kjell!
I taxin hem säger barnen att nästa gång ska vi ta med fler instrument som passar.
På Åland får barnen möjlighet att ”prova på” många olika instrument. Ålands Musikinstitut besöker skolorna regelbundet, och bjuder också in till öppet hus varje vår, Sällskapet Bel Canto Åland håller dörren öppen för stora och små (och där finns förresten också orgel och orgelpedagog), och i skolorna finns alltid slagverk, blås- och stränginstrument tillgängliga.
Det vi saknar är en stor orgel.
I en av mina skolor såg en pojke till att skolans gamla tramporgel, som i åratal hade stått övergiven i skolkorridoren, flyttades till det pyttelilla utrymmet bredvid dörren till musikrummet. Alla i klassen hjälptes åt med flytten.
Nästan framme vid det lilla utrymmet där orgeln skulle stå, öppnade barnen orgelns baksida, tittade in, funderade på mekaniken och upptäckte, med upphetsad förtjusning, bälgen! De dammade av allt som gick att damma av, gjorde en snabb planering på en kommande restaurering samt satte tillbaka, noggrant, träskivan som dolde härligheten. Så rullade vi in orgeln på dess nya plats invid musikrummet, och pojken satte sig på en pall och började spela. Snart satt det två barn på den provisoriska orgelpallen, resten tog fram klangspel, tamburiner, cymbaler, gitarrer och annat som ”passar”, och föll in i spelet en efter en, lyhört och samspelt, med ”rättvisa” byten vid orgeln.
Pojken säger att det finns två tramporglar till på skolan. Om vi tar bara en tramporgel till så kan vi ställa de båda orglarna rygg mot rygg, och då kan man spela fyra barn samtidigt.
Vi har inte en stor orgel i skolan, men alla skolor på Åland hittar en stor orgel i sina byars kyrkorum. Det vet barnen för där har de varit på dop och konfirmation och bröllop, och de vet vad man gör vid dopfunten, och de vet att psalmbokens tunna sidor nästan går att se igenom, och några har till och med sjungit en solosång på dop, men ingen har spelat på en stor orgel.
Borde vi ordna ett orgelbesök? ”Mina” skolor, Eckerö, Näfsby, och Södersunda skolor, har Sankt Lars, Sankta Katarina och Sankt Olofs kyrkor som grannar, det är väl bara att knacka på och be om att få spela! Kantor Eva-Helena och Kantor Kjell var genast med på den tanken! Ett 45 minuters besök planerades, alla i årskurs fyra förbereddes för orgelbesöker, det blev fyra besök, ungefär tio tioåringar per besök.
Vi hälsar på kantor Eva-Helena och den stora orgeln i Jomala
Södersunda skolas tioåringar fick besöka orgeln i ”sin” kyrka, Sankt Olof i Jomala. Kantor Eva-Helena hälsade oss välkomna vid dörren och presenterade sedan den stora orgeln på orgelläktaren. Barnen fick lyssna på berättelser ur orgelns flertusenåriga historia, och de fick höra hur olika orgelpipor kan låta, den allra minsta som vore den en fågel, och den allra största som vore den djup, dov åska i mörk natt.
Eva-Helena visade oss en orgelpipa som hon hade tagit ut i fria luften, hon hade den i handen och lyfte pipan högt så att vi alla kunde se den. Den liknar ju en blockflöjt, tyckte barnen, och tänka sig, två tusen, hade Eva-Helena sagt, två tusen flöjter tillsammans i den stora orgeln!
Eva-Helena är bra på orgel, hon låter Bach dåna i valven, hans Toccata och Fuga i d-moll kände barnen genast igen, de satt och hoppade i stolarna av förtjusning, tittade på varandra, sa ”de spelar den överallt, man hör den hel tiden!” (de skulle bara veta att rummet de sitter i har inrymt Europas kulturarv i 800 år, utan avbrott, och fortsätter att göra så... dvs ”spelar den över allt”, ”hela tiden”).
Det bästa var ändå att få titta in i orgelns innandöme och se de allra minsta orgelpiporna och de allra största. Man får inte känna på dem med fingrarna, sa Eva-Helena, fingertopparna lämnar avtryck, och det är inte bra för piporna. Man kan lyssna på luften när den kommer in i dem, och ut, sa barnen.
När alla har tittat in i orgeln är det äntligen dags att få spela! I tur och ordning, två och två, sätter sig barnen med händerna på manualerna och fötterna på pedalerna, med många register utdragna, fyra fötter och fyra händer spelar samtidigt – mycket musik! Man måste nu lyssna på varandra, spela samtidigt. Ivern svämmar över och när barnen har spelat klart vill de ställa sig i turordning igen för att spela en omgång till... under väntetiden får en xylofon vid orgelläktarens ingång tjäna som tangentinstrument, den har en vacker ton.
Vi sjöng också, som en kör. Stroferna i ”Sommarpsalm från Åland” ville vi ha starkare och starkare för varje strof. Det gick Eva-Helena med på och spelade så starkt på slutet att vi måste ta i ordentligt med magmusklerna för att sjunga oss riktigt högt upp i valven, över orgeln, och hålla ut ända fram till ordet ”bud”.
Fyrtiofem minuter tog snabbt slut, men det var spännande saker vi gjorde, och en avskedsgåva fick vi också, en liten orgelpåse, choklad var det. Tack Orgeln! Tack Eva-Helena!
Vi hälsar på kantor Kjell och den stora orgeln i Hammarland
Barnen från Eckerö och Näfsby skola fick hälsa på Ålands nyaste orgel – den stora orgeln i Sankta Katarina kyrka i Hammarland. Kantor Kjell välkomnade oss, och sedan fick vi gå nästan ända fram till altaret, för att där vända oss om och titta upp mot orgelläktaren så att vi tydligt kunde se och beundra den nya orgeln i all dess prakt. Orgeln är instrumentens drottning, sa Kjell. Och vi lyssnade till historien om den nya orgeln med de tusen orgelpiporna. En del av piporna är mycket gamla, och mycket fina, sa Kjell, de var sådana som Vöråborna hade sparat länge, i mer än hundra år, och som Hammarlandsborna sen fick köpa när de skulle bygga en ny orgel i sin kyrka.
Så gick vi uppför trappan till orgelläktaren, vad högt upp, sa barnen när de tittade ner över kanten och såg platsen där vi nyss hade stått... och, nej, så nära kanten får man inte vara.
Kjell visade os den nya orgeln. Vi gick runt orgelns yttre väggar där det här och var finns öppningar så att man kan titta in i orgeln och se till orgelpiporna, det ska vara lätt att nå piporna om man behöver justera något, sa Kjell. På orgelns ena sida finns en liten dörr, högre upp, in till ett öppet utrymme som man kan krypa in i om orgeln behöver lagas eller underhållas – så fint det är ordna, man kan nästan lägga sig där inne och vila en stund. Orgeln är så fint byggd också, sa barnen, stor som en sommarstuga.
Vid sidan om orgeln har bälgen sin plats. Det är en stor bälg, inte som den lilla bälgen som vi har i tramporgeln, den här är verkligen stor, hög, och med gigantiska orgeltrampor, ett helt barn kan ställa sig på bara den ena!
Det är dags att spela på den nya orgeln, Kjell börjar, och nu fylls rummet av olika instrumentljud, inte orgel, än är det trumpet, än är det fagott, än är det cello, det finns inget slut på alla de ljud som man kan göra på den stora orgeln, och pedalerna ser ut som pianots tangenter, snart blir det vår tur att spela, tänker barnen. Men, nej, Kjell stänger av all elektricitet så att bälgen till sist faller ihop och orgeln slutar ljuda. Det hörs ingenting i kyrkan med de tjocka väggarna. Nu måste barnen ställa sig på orgeltramporna med hela sin tyngd och kraft för att få in luft i bälgen. Alla vill vara orgeltrampare, bälgen växer hög och orgeln börjar ljuda, barnen turas om att trampa och vill alls inte sluta, det hela tar så lång tid att Kjell ändrar taktart och får vals i fingrarna, och de barn som väntar på ännu en tramptur tar genast tag i varandra i en svängom på orgelläktaren.
Så är det äntligen dags att få spela på den stora orgeln. I turordning, två och två, spelar barnen fritt, och med stort allvar, på manualerna och på pedalerna, fyra händer och fyra fötter. Och barnen lyssnar, de spelar samstämt så vackra, atonala klanger, hela kyrkan ljuder i valven. Som filmmusik, tycker Kjell.
Vi tog med våra blockflöjter, vi vill spela med orgeln, för det passar, tycker barnen. Också prästen Mari tittar in, hon har sin klarinett med sig, den passar också, vi spelar, nu rör sig väggar och valv på riktigt!
Vårt orgelbesök avslutas med Sommarpsalm från Åland, vi sjunger som i kör, Kjell spelar på orgeln, vi sjunger fint, sa Kjell. En liten godispåse var orgelns avskedsgåva till oss. Tack Orgeln! Tack, Kjell!
I taxin hem säger barnen att nästa gång ska vi ta med fler instrument som passar.
Kalliope Grammenou, lektor i musik, Södra Ålands Undervisningsdistrikt
IMG_2568
IMG_2590
IMG_2588
IMG_2587
IMG_2583
IMG_2579
IMG_2577
IMG_2570
IMG_2574
IMG_2575
